Min sida av storyn

Nej, Louise, jag tycker inte att våldtäkter är roliga. Jag skrattade inte under Boys dont cry. Jag tror att jag nästan kräktes faktiskt. Jag har under mitt liv känt personer i min nära bekantskapskrets som har blivit utsatt för våldtäkter, och jag har mycket bra insyn och empati för hur det påverkar deras liv efteråt. Jag har stått vid deras sida och försökt trösta dom, förgäves, när minnena kommer tillbaka. Det är inget att skratta åt. Det går aldrig att sudda bort eller glömma helt. Så försök inte utmåla mig som en ond person bara för att jag väljer att skratta åt nåt som är så hemskt. På film. Jag vet och har sett verkligheten med egna ögon. Och den sista färden är inte på riktigt. Jag är ingen liten pojke. Det är min rättighet att vara politiskt inkorrekt. Är alla som skrattar åt bögskämt homofober? Om jag skrattar åt ett somalieskämt, är jag då rasist? Om någon finner judeskämt roliga, är dom då antisemiter? Osv. Jag skrattar själv åt bög och blatteskämt ibland, hur hemska dom än är. Min främsta drivkraft och motivation i livet är att gå emot regler på hur man måste vara för att bli accepterad. Jag var inte med och skapade dom, så jag förstår inte varför jag måste följa dom heller. Jag vägrar. Jag skrattar åt vad jag vill. Jag bryr mig inte. Jag spelade det spelet länge i mitt liv och i slutändan var det ändå jag som förlorade, för att jag försökte förneka vem jag egentligen är. MEN, för att du inte ska missförstå än en gång. Nej, jag skrattar inte åt människor som har blivit våldtagna, jag skrattar inte åt barn som har blivit utsatta för övergrepp, jag skrattar inte åt människor som har förlorat sina familjer i krig, jag skrattar inte åt misär eller utsatta människor. Jag skrattar inte åt narkomaner, jag tycker inte att dom får skylla sig själv. Tvärtom så har jag stor insyn och förståelse för hur dom kan ha hamnat i den situationen dom är i. Däremot så skrattar jag åt en hemlös psyksjuk som spelar munspel med en radio vid örat. Högt. Därför att han är rolig. I all sin hemskhet. Jag har ett stort hjärta.

Jag vill också säga att du kan inte jämföra dessa två scener, eller med någon annan våldtäktscen öht, det är helt olika förutsättningar och story, samma sak med händelseförloppet. Boys dont cry är en sann historia. Den sista färden är en rutten film från 70-talet som har fått kultstämpel pga den scenen. Tror du att filmen hade fått ett sånt genomslag om scenen inte hade varit uppbygd på det sättet? Tror du inte att manusförfattarna visste vad dom gjorde? Dom skrattade säkert åt det själva när dom skrev den. Varför var det tvunget att vara så groteskt? Om du ser filmen igen, ser du då nån relevans i varför scenen är med öht? Gör den nåt för storyn? Nej. Manusförfattarna visste precis vad dom gjorde. Action-reaction = lots of cash. Det är så absurt att det blir roligt. Tyvärr. Om jag är störd? Kanske. Jag vet inte. Mycket möjligt. Fast jag bryr mig inte om det heller, för att min eventuella störning gör mig till den jag är, och jag gillar den jag är. Även fast jag skrattar åt "fel" saker ibland.

Så. Jag vill be om ursäkt ifall min länk till grisscenen gjorde någon illa till mods. Det var inte min mening. Ta bort den isf.

Och slutligen så vill jag länka till Heal the World med Michael Jackson. Håll varandra i handen var ni än är och sjung med. Tillsammans kan vi besegra orättvisorna.

//F.